Fasan (Phasianus colchicus)

Kuva: Petri Timonen / RKTL

Fasanhonan är anspråkslös, men vacker: den ljusbruna fjäderdräkten pryds av mörka prickar. Stjärten, som har en skarp spets och som är lika lång som halva kroppen, sticker ut i bakdelen. Hanen är å sin sida väldigt färgrik och lätt att känna igen utifrån dess lila- och grönskimrande huvud som glänser i solen, dess röda lameller och långa stjärt. Kroppens fjäderdräkt är mörkt rödbrun och halsen pryds av en ljus krans. Fasanen härstammar från Asien. Den har funnits i Finland i drygt 110 år. Idag uppskattas det att häckningsbeståndet uppgår till 15 000–20 000 par. Fasanen är en fågel som trivs i kulturmiljön. Fasanen tillbringar dagarna på marken, men till natten kliver de upp i ett träd, i de flesta fall i en gran. På vårvintern söker sig tupparna till sina häckningsrevir, som de proklamerar genom att gala högljutt. Honorna söker sig till tupparnas revir först i mitten av april. Hanarna strävar efter att samla harem. Fasan skjuts med stående hundar eller med drev. Man försöker öka det antal fasaner som kan jagas genom inplantering.

Kännetecken

Fasanhonan är anspråkslös, men vacker: den ljusbruna fjäderdräkten pryds av mörka prickar. Stjärten, som har en skarp spets och som är lika lång som halva kroppen, sticker ut i bakdelen. Hanen är å sin sida väldigt färgrik och lätt att känna igen utifrån dess lila- och grönskimrande huvud som glänser i solen, dess röda lameller och långa stjärt. Kroppens fjäderdräkt är mörkt rödbrun och halsen pryds av en ljus krans. Hanens färg varierar i den mån att olika individer kan avskiljas från varandra om man observerar dem noggrant. Skiftet av färg är ett arv av den mutation som förekommer på det stora ursprungliga utbredningsområdet, då individer som härstammar från olika områden korsats då det europeiska beståndet skapats.

Förekomst

Fasanen härstammar från Asien. Den har spridits ut som en viltfågel runt om i världen, i Italien redan på romerska tiden och i Väst- och Centraleuropa på medeltiden för 1 000–1 200 år sedan. I Finland har det funnits fasaner i drygt 110 år, sedan Karl Fazer hämtade drygt 200 fasaner från Tyskland åren 1901 och 1902 och inplanterade dem i Malm i utkanten av Helsingfors. Via inplanteringsverksamheten har fasanen idag spridit sig från Bottenviken till en linje som sträcker sig söder om de norra delarna av Norra Karelen. Utifrån ring- och vingmärkesfynden lever fasanerna ett väldigt lokalt liv: största delen av de vilda fåglarna håller sig inom några kilometer från den plats där de ringmärkts på hösten och de inplanterade fåglarna är inte desto mer vandringsvilliga.

Idag uppskattas det att häckningsbeståndet uppgår till 15 000–20 000 par. Det har kanske tidvis varit större, men under de senaste åren har beståndet krympt en aning utifrån viltuppföljningen. Det finns flest fasaner i Egentliga Finland och i västra delarna av Nyland. Där ligger tätheten på 0,5 par per kvadratkilometer. Räknat enligt åkerareal är tätheten i snitt 1–3 par per kvadratkilometer, men i närheten av mänsklig bosättning kan tätheten närma sig till och med ett par per 10 hektar.

Fasanen trivs i kulturmiljön: den häckar i utkanten av åkrar och landsbygds- och egnahemshusbosättningar i skogarnas kantzoner och på åkerholmar. Den tillbringar vintern nära mänsklig bosättning eller på utfodringsplatserna i jordbruksmiljön. Största delen av fasanerna samlar sig till stora flockar till lämpliga platser, men en del av tupparna lever också som eremiter. Hanar och honor lever i viss mån i olika flockar. Förutom bra matplatser ska övervintringsområdet erbjuda övernattningsplatser som ger skydd.

Levnadssätt

Fasanen tillbringar dagarna på marken, men till natten kliver de upp i ett träd, i de flesta fall i en gran. Under den mörkaste årstiden äter de under 4–15 minuter och tillbringar nästan hela dygnet, med undantag för några timmar, i sitt övernattsträd. Vid dåligt väder kan de tillbringa två nätter och dagen emellan i trädet.

Häckning

På vårvintern söker sig tupparna till sina häckningsrevir, som de proklamerar genom att gala högljutt. Honorna söker sig till tupparnas revir först i mitten av april. Hanarna strävar efter att bilda harem: individer med en hög position i den sociala hierarkin kan locka till sig ett halvt dussin honor, men vanligen parar sig tupparna med endast en eller två hönor. De tuppar som inte parar sig är unga individer som blir klara för att spela senare än de äldre tupparna.

Honorna lägger 8–13 ägg mellan slutet av april och början av juli. Ruvningen varar i 23–24 dygn. Ungarna letar själva efter näring ledda av moderdjuret, ofta av bägge föräldrar. De rör sig korta sträckor i en ålder av 1,5-veckor och kan flyga avsevärda distanser vid tre veckors ålder. En fasan är fullvuxen vid en ålder av fyra månader, medan en orre av samma storlek är fullvuxen redan i tre månaders ålder.

Jakt

Fasan skjuts med stående hundar eller med drev. Man försöker öka det antal fasaner som kan jagas genom inplantering. Inplanteringsresultatet, det vill säga den andel som fås tillbaka vid jakten, varierar kraftigt beroende på relationen mellan tidpunkten för frigivningen och jakten; frigivningen sker högst två veckor före jakten, så att fåglarna har tid att installera sig i terrängen. Inplanterade fåglar har en stor betydelse i drevjakten. De är viktiga också för tester och dressering av hönshundar, men med tanke på stärkandet av häckningsbeståendet är betydelsen ringa. Fasanbytet har under de senaste åren uppgått till 30 000–50 000 individer, under toppåret 2008 till och med till 75 000 individer.

Kuvagalleria

Skriva ut

Riistakolmiot.fi