Älg Alces alces

Hirvet. Kuva: Petri Timonen

Kännetecken

Älgen är våra skogars krönta konung, vars levande vikt kan överstiga 600 kilo. De ståtligaste fällda hanarna har haft en slaktvikt på över 350 kilo.

Förekomst

Uppgifterna om älgbeståendets historia är relativt knappa. Perioder av avsevärt bortfall har inträffat i skiftet av 1600- och 1700-talen, i medlet av 1800-talet, början av 1900-talet och senast på 1920-talet, då Finlands älgbestånd kan ha utgjorts av endast ett fåtal huvud. Då förekom den enda beaktansvärda älgflocken i Parkanos hjärtland och den skyddades målmedvetet med anslag som beviljades av statsrådet. De genetiska spåren av detta bestånd, som främst har stånghorn, syns ännu idag i älgbeståndet i sydvästra Finland.

Älgen har en exceptionell förmåga att snabbt reagera på förändringar i näringslagren: När skogarna är gamla och det finns lite mat, är älgen vanligen fåtalig, men ett väldigt uppskattat viltdjur, som är mödosam att jaga. När näringen ökar, till exempel efter en stor skogsbrand, effektiviseras älgbeståendets reproduktivitet och beståendet börjar på nytt öka snabbt. Detta hände redan för 6 000 år sedan, då Saimens yta minskade till följd av landhöjningen och den tillandning som uppenbarade sig började producera stora mängder av grön näring, som är lämplig för älgen. Älgbeståndet ökade i stor utsträckning också efter andra världskriget, då den moderniserade skogsvården ökade näringsmängden och regleringen av antalet älgar som skulle fällas inte ännu kunde anpassas till beståndets tillväxtfart.

Numera täcker älgens utbredningsområde hela Finland. Med tanke artens levnadsförhållanden avviker utbredningsområdets olika delar avsevärt från varandra. I det kargaste Övre-Lappland är älgens liv hårt. Individtätheterna hålls på en låg nivå och bortfall på grund av exceptionellt svåra år vad gäller väderförhållandena är mer eller mindre regelbundna. Också i de östligaste delarna av Finland, där det bortfall som orsakats av stora rovdjur är högre än i det övriga landet, konstateras ibland förluster som orsakats av exceptionella förhållanden. Älgen lever i de allra mest gynnsamma förhållandena i Sydvästra Finland och i övriga kustområden i Finland, där bland annat den långa tillväxtperioden, det tunna snötäcket och det låga antalet stora rovdjur gör att älgen kan leva ett stabilt, produktivt och tryggt liv. Det bortfall i Finland vilket beror på naturförhållandena är relativt litet bland annat på grund av att beståndets genomsnittliga tätheter hållits så låga att dödlighet på grund av otillräcklig eller lågklassig näring inte nästan alls förekommer. Största delen av dödligheten orsakas av jakten och trafiken.

Livsmiljö

De livsmiljöer som älgen använder varierar enligt årstid. På sommaren sprider sig älgarna mycket jämnare än på vintern. De föredrar kustzoner och andra våtmarker och de går upp i vikt för vintern genom att skickligt dra nytta av växtutbudet på de frodiga betesmarkerna. När vintern närmar sig söker sig största delen av älgarna till högre områden, som ger bättre skydd och i högre grad svarar mot deras livsbehov under vintern. Öar och låglänta kustzoner brukar tömmas på älgar när de första vintertecknen börjar synas. Vid övergången till vinterbeten slår sig största delen av älgarna ihop till små flockar, där det är lättare att till exempel kliva i tjock snö.

Levnadsvanor och näring

Älgen är en invånare av nordliga områden och den har anpassat sig utomordentligt bra till de kraftiga variationerna mellan olika årstider. Det är möjligt att älgens välbefinnande till och med förutsätter årstidsvariation och de förändringar av matkosten som denna medför. Observationer om att den södra gränsen av älgens utbredningsområde rör sig långsamt i nordlig riktning och det faktum att älgarna inte mår särskilt bra då de följer djurgårdarnas standarddiet är ett tecken på detta.

Under försommaren ägnar älgen största delen av dygnets långa ljusa tid åt att äta. Rikligt med högklassig näring som precis slått ut är tillgänglig och det är möjligt att äta utan att desto mer sållande. Älgen förflyttar sig smidigt från ett näringsobjekt till ett annat. Under försommaren är också mjölkutsöndringen hos moderdjuret riklig och mjölk är också den viktigaste näringen för kalvar i en eller två månaders tid. Ju längre sommaren lider, desto mer fiberdominerad blir näringen. Moderdjurets mjölkutsöndring minskar och kalven börjar anpassa sig till att bli grönfoderkonsument. I detta skede är digivningens främsta funktion att upprätthålla bandet mellan honan och kalven. Den fortsätter långt in på hösten och till och med på vintern. Kalven lär sig de färdigheter som är nödvändiga för att klara av älglivet av moderdjuret. Dess vikt ökar som mest med upp till ett kilo per dag. Av den näring som honan intar lagras största delen för vintern och för ett nytts fosters tillväxt i honans egna vävnader. Med dessa lager klarar älgkon den långa vintern, då det finns endast lite och lågklassig näring ovanför snötäcket.

Hösten är tiden för reproduktionsfunktioner och näringsbyte för älgen. I augusti är älgtjurens horn allra stiligast då den fejat bort basthuden. Tjurens hormoner sprudlar och den glömmer nästan att äta och dess fokus ligger på att leta efter könsmogna och ovulerande honor. Stinkande brunstgropar uppkommer i skogen och konstiga vrål stör skogsfriden i gryningen och skymningen. När älgsläktet förökas, är händelsen kort och häftig. Tjurens fettlager krymper och hela dess ämnesomsättning ändras. Det finns inte mycket tid för att få till stånd ett nytt liv. De honor som inte genast befruktas under den första brunsten som varar i en eller två dygn producerar “sena” kalvar, som ofrånkomligt är sämre utrustade för livet än kalvar som fötts i rätt tid. Deras tillväxt fördröjs, liksom könsmognaden, och många hinner inte jaga ikapp den tid som den förlorade tiden under hela sitt liv.

Efter brunsttiden börjar hanen återhämta sig för vintern. Dagarna fylls av att äta. Fettvävnaderna blir starkare, men knappast någonsin i samma grad som hos honan, vars näringsintag inte egentligen störs av brunsten. Naturen håller på att förbereda sig inför vintern och näringskvaliteten är inte i närheten av kvaliteten på sommaren. Övergången till allt mer fiberhaltiga risväxter och kvisttoppar, som innehåller mycket energi, förutsätter att hela matsmältningssystemet anpassar sig till ändringen av näringsväxter. Under sin evolution har älgen lärt sig att göra detta. Därtill hinner alla hanar återhämta sig efter påfrestningarna av brunsten. De får ett fettlager under sin päls, kring sina inre organ och sin benmärg, och klarar sig därför över vintern till nästa vår.

Älgarna tillbringar vintern på sparlåga. Kylan förbrukar energiresurser, som är mödosamma att fylla på i den snötäckta naturen. Fettlagren krymper, älgen går ner i vikt. Den måste spara på allt. Älgarna rör sig så lite som möjligt och bildar små flockar, eftersom energikonsumtionen minskas av att gå i led i samma spår. De söker sig till platser som erbjuder tillräckligt med skydd och näring. De tillbringar största delen av tiden med att ligga och idissla.

När vårsolen tittar fram, skiljs agnarna från vetet. Det lagrade fettet håller på att ta slut överallt och det är allra tuffast för de yngsta kalvarna, som fötts sent under den föregående våren och snart fyller ett år, och för äldre hanar, som inte hunnit återhämta sig fullständigt efter ansträngningarna under brunsten på hösten. Dock avlider vanligen endast ett fåtal individer i vårdrivorna, under gynnsamma år knappt någon alls.

Fortplantning

Älgen blir dräktig i september-oktober och föder en eller två kalvar cirka åtta månader senare i maj-juni. Vid födseln väger en kalv 8−15 kilo, men redan under den första hösten överstiger dess levande vikt klart 200 kilo och den genomsnittliga slaktvikten är ungefär 70−80 kilo.

Älgen är könsmogen först vid 1,5−2,5 års ålder. Under sin andra höst blir endast de unga honor som utvecklats allra mest dräktiga. Vanligen föder de endast en kalv. Älghonan förökar sig med full effekt först i 2,5 års ålder och de är allra effektivast i 7,5 års ålder. Den individuella variationen är dock stor. Det finns uppgifter om att en älgko från sydvästra Finland fött hela 17 kalvar under åtta år, bland dessa tre trillingar. När en hona föråldras börjar produktiviteten i allmänhet försämras, men detta sker avsevärt långsamt. Många älgkor kalvar ännu lång efter 10-års ålder och överlåter förökningsuppgiften till yngre honor först i en ålder över 15 år.

Det finns avsevärda skillnader i förökningseffekten i älgbeståndet i de olika delarna av landet, eftersom beståndets köns- och åldersstruktur i hög grad påverkar förökningen. Köns- och åldersstrukturen beror å sin sida på hur älgen jagats. Ju mer hondominerat bestånd, desto bättre är vanligen förökningseffekten. I allmänhet är honornas genomsnittsålder högre i hondominerade bestånd och produktiviteten är därför bättre än i bestånd med en struktur som ligger närmare den naturliga strukturen för ett älgbestånd, där det finns fler hanar och färre honor i fertil ålder.

Jakt

Älgbeståndets kraftiga tillväxt efter 1970-talet har påverkat uppskattningen av älgen i samhället. En uppskattad djurart har under 2000-talet blivit en djurart som klassificeras som ett skadedjur och som man förhåller sig väldigt motstridigt till. Även om arten är ett uppskattat jaktbyte, ifrågasätts grunderna för dess existens främst på grund av trafik- och skogsskador. Varje år framförs allt mer högljudda krav på att minska älgtätheten.

Årligen fås nästan 75 procent av allt viltkött från älgen, vilket också täcker över hälften av värdet på viltbytet.

Kuvagalleria

Skriva ut

Riistakolmiot.fi