Björn (Ursus arctos)

Karhu. Kuva: Petri Timonen

Kännetecken

De största björnhanarna väger 300 kilo och fullvuxna honor cirka en tredjedel mindre. Björnens färg kan variera från nästan svart till ljusbrun. Ungar har ett ljust halsband.  Storleksskillnaden mellan djuren är stor och följaktligen varierar också spårstorleken stort. En fullvuxen hane kan kännas igen utifrån spårstorleken. Ett honspår kan inte skiljas från ett spår av en ung hane. Björnspår syns sällan i snön.

På hösten har björnarna i allmänhet somnat innan den första snön faller. Precis innan björnen går i ide rör den sig väldigt lite och därför påträffas inte egentligen snöspår, även om den första snön faller tidigt. Däremot påträffas björnspår oftare i de sista vårdrivorna. Genast efter att björnarna kommit ut från idet rör de sig lite, men snart sätter hungern dem i rörelse.

Förekomst

Björnarna ökade i Finland under hela 1990-talet. I början av decenniet uppskattades det att det totala beståndet bestod av cirka 500 individer. Antalet växte därifrån till cirka 800.

Det finns flest björnar i östra Finland. Den största densiteten har funnits alldeles invid den östra gränsen, där det lokalt finns mer än sex björnar per 1 000 kvadratmeter. I och med att björnbeståendet ökat har björnarna spritt sig till Mellersta och Västra Finland och under de allra senaste åren har tyngdpunkten på jakten legat på dessa områden.

Livsmiljö

Björnen kan påträffas från lövskogarna till den norra tundran. Det genomsnittliga habitatet för björnen är 3 000 km2 stort Honorna rör sig på ett avsevärt mindre område, 200-400 km2. Under högsommaren utvidgas honornas och ungarnas habitat. Den typiska levnadsmiljön för björnen är ett lugnt granområde, som erbjuder lämpliga vinterviloplatser och myrstackar. Å andra sidan erbjuder hyggen lämplig näring. I och med utbredningen har björnarna vågat sig allt närmare mänskliga bosättningar och människoröster börjar bli vardag för allt fler individer.

Levnadsvanor och näring

Björnens huvudnäring är produkter ur växtriket. Den animaliska näringens betydelse ökar ju längre norrut man går. Efter att ha fastat på vintern är björnarna hungriga och tidigt på våren kan de jaga stora djur. Björnarna sover en vintersömn på sex månader, från oktober till april. De väcker matsmältningen på våren med myrstackornas utbud, larvar av nordlig brunbagge och grönskande skott och blad. Små mjölken och tuvull är en stor delikatess. På sensommaren är blåbär och kråkbär den huvudsakliga näringen.

Fortplantning

Björnen hör till de djur som förökar sig allra långsammast. En hona får sina första ungar i cirka 4–5 års ålder. En björn får inte ungar varje år, utan den måste vänta ett eller två år på följande brunst. Brunsttiden är i juni.  Björnen har fördröjd fosterutveckling och dräktighetstiden är åtta månader. Vanligen föder björnen två avkomlingar per gång. Ungarna föds i slutet av januari och väger 300–400 gram. När ungarna flyttar ut från boet på våren har de redan gått upp ungefär fem kilo. Ungarna följer honan fram till nästa sommar och tillbringar en till vinter med moderdjuret i samma bo.

Jakt

Björnen är ett väldigt uppskattat och respekterat viltdjur. Det är inte alls lätt att fälla en björn och den är ett drömbyte för många jägare. Det krävs tillstånd för att jaga björn. En jägare ska ha en jaktlicens och därtill avlägga skjutprov för att få jaga björn. I allmänhet används en spårhund som hjälp i jakten. Björnjakten borde vara noggrant dimensionerad och selektiv. I Finland jagas årligen cirka 10 procent av beståndet och detta har lett till att björnbeståndet ökat. En hona som följer ungarna har fredats och i typfallet fäller en jägare en ung hane.

Kuvagalleria

Skriva ut

Riistakolmiot.fi