Hermelin (Mustela erminea)

Kuva: Reijo Nenonen / Vastavalo

Kännetecken

Hermelinens vikt varierar stort: 90–450 gram. En hane är mycket större än en hona. En stor hermelinhane är bara lite lättare än en liten minkhona, medan en liten hermelinhona är bara 10 gram tyngre än en småvessla av hankön. Även om en stor hermelinhane kan väga nästan 20 gånger mer än en liten småvessla av honkön, är en hermelinhona och en stor småvessla av hankön av mer eller mindre samma storlek. På sommaren är hermelinens rygg och sidor rödaktigt bruna och magen och fötterna vita eller gulaktiga. Färggränsen är skarp. På hösten ändras färgen till helt vit, med undantag för den svarta svansspetsen.

Förekomst

Hermelinen finns i hela landet, men tyngdpunkten på förekomsten ligger klart på de norra delarna av landet. I Lappland kan hermelintätheten lätt vara femfaldig jämfört med tätheten i Södra Finland. Variationen i beståndet är stor och riklighetsförändringarna är ofta markanta. När sorkbeståndet är stort, ökar också hermelinbeståndet snabbt, men det krymper på motsvarande sätt då sorkarna försvinner. En tydlig fyraårig cykel som följer sorkarnas cykel kan urskiljas hos hermelinen. Under toppåren har det uppskattats att hermelinbeståndet omfattar cirka 100 000 individer. Hermeliner och vesslor påträffas parallellt på samma ställen. Enbart utifrån spåren är det svårt att bedöma vilken art som är talrikare, eftersom deras levnadssätt avviker på så sätt att småvesslan för det mesta lever under snön i myrkorridorer, medan den större hermelinen i högre grad rör sig på snöytan.

Livsmiljö

Hermelinen är en strålande klättrare och en utomordentlig simmare. Hermelinen rör sig i många former av miljöer. Framför allt under toppår kan hermelinen påträffas nästan var som helst, men vid missväxt förekommer hermelinen främst i ängs- och skogsåkerkanter, vid hyggen och vid sjöstränder. Under sämre tider söker sig hermelinen till platser där det ännu finns sorkar att fånga i de krympande däggdjursbestånden.

Levnadsvanor och näring

Hermelinen behöver ett byte på cirka 40–70 gram, dvs. 2–4 sorkar, per dygn. Under goda sorkår dödar hermelinen fler sorkar än den orkar äta och följaktligen är hermelinen en viktig regulator av förekomsten av denna bytesart.  Under dåliga sorkår utgörs hermelinens näring också av ödlor, grodor, fågelägg och -ungar, insekter och till och med bär.

Fortplantning

Hermelinens brunsttid kan variera från vårvintern till hösten. Äggcellerna befruktas med största säkerhet under högsommaren. Hermelinen har fördröjd fosterutveckling, med andra ord föds ungarna på våren efter parningen. Efter en dräktighetstid på en månad föder hermelinen 3–8 ungar. Honan sköter sina avkomlingar ensam.

Jakt

För flera hundra år sedan var hermelinskinn en väldigt uppskattad päls. Under toppåren för jakten jagades cirka 30 000 individer per år. Skinn användes även som betalningsmedel, också för skatt. Senare fredades hermelinen och numera är jaktomfattningen väldigt liten.

Tulosta sivu

Riistakolmiot.fi