Skogshare Lepus timidus

Kuva: Juha Tiainen

Kännetecken

Skogsharens framgång i Norden förklaras av dess anpassning till klimatet och livsmiljöerna samt rovdjurens och människans påverkan. Också harens utseende, kropp och också dess beteende visar att den anpassat sig till våra förhållanden. Haren kan vara 50–60 cm lång, svansen är 5–9 cm lång och vikten är 2–4 kg. Kroppen är tillräckligt stor för att skydda de inre organen från kyla, men tillräckligt lätt för att inte sjunka ner djupt i snön. Haren förbättrar sin bärkraft i snön genom att breda ut den bakre tassen, snöskon. På sommaren är haren brun och i och takt med att dagarna blir kortare blir pälsen allt vitare. Pälstätheten, som ändras enligt årstid, främjar regleringen av värmehushållningen och bytet av skyddsfärg ger bättre skydd mot rovdjur.

Förekomst

De första förfäderna till våra skogsharar spred sig från Centraleuropa mot Fennoskandien och Brittiska öarna i slutet av den senaste istiden för cirka 10 000 år sedan. En del av de långöron som sökte sig till Brittiska öarna reste vidare på isen ända till Irland. De första individerna som spred sig Fennoskandien bosatte sig i nuvarande Sydsverige. Med tidens gång har skogsharen förlorat sitt fäste i Centraleuropa och söder om Skottland i Britannien, men framgången i Norden har fortsatt fram till våra dagar. Idag påträffas skogsharen i praktiken i hela Fennoskandien och i öst täcker utbredningsområdet hela barrskogsbältet i norra Asien.

Det ser ut som om topp- och bottenåren för Finlands harbestånd infaller med 6–7 års mellanrum. Beståndsvariationen är relativt likadan också på stora områden, men sambandet minskar då avståendet ökar. Variationen har under de senaste decennierna varit alla tydligast i Norra Finland. Förutom rovdjur, människan inbegripen, är det möjligt att också många andra faktorer direkt eller indirekt påverkar beståndsvariationen och dess kongruens på olika områden. Dessa omfattar klimatfaktorer, näringens tillräcklighet och många sjukdomar.

Skogsharen drabbas av flera sjukdomar som förekommer som epidemier, vilka i kombination med näringssituationen och rovdjuren kan påverka beståndens storlek och utveckling. De virussjukdomar som leder till döden utgörs av EBHS (European brown hare syndrome), parasitsjukdomarna toxoplasmos och tarmcoccidios samt harpest, det vill säga tularemi, pseudotuberkulos, listerios och pasteurellos, vilka är bakterieorsakade sjukdomar. Av dessa sjukdomar kan toxoplasmos, tularemi och pseudotuberkulos orsaka en svår sjukdom också hos människan.

På matmenyn för många rovdjur

Haren jagas av många rovdjur. Den viktigaste harjägaren är räven, vars näring till stor del utgörs av harar. Lokalt kan också lodjur vara betydelsefulla rovdjur. Mården och de största rovfåglarna samt också katter i närheten av mänskliga bosättningar är övriga djur i den finländska naturen vilka också reducerar harstammen, särskilt unga harar.

Rovdjurens inverkan på harbeståendets storlek och dess variation beror på området och fasen för förekomstvariationen: rovdjurens betydelse ser ut att vara störst då det finns många rovdjur i förhållande till antalet harar på ett område samtidigt som harens reproduktionseffekt är svag. En sådan situation kan uppkomma om ett harbestånd som blivit stort börjar minska. Då kan anhopningen av rovdjur vara stor på området, samtidigt som andelen honor som förökar sig i beståndet kan ha sjunkit från 90 procent i uppgångsfasen till 60 procent. Påverkan är allra tydligast i Norra Finland där det inte finns mycket annan näring för rovdjuren, men relativt många rovdjur i förhållande till antalet harar. I Östra Finland, där det finns lite små rovdjur, har det däremot inte observerats att rovdjuren skulle ha någon som helst inverkan på harbeståendet, utan variationen i harbeståndets storlek beror bland annat på hararnas interna näringskonkurrens, sjukdomar och parasiter.

Även om många rovdjur och sjukdomar, utöver jägarna, minskar antalet harar, ser det ända ut som om antalet harar förblir högt i den finländska skogsnaturen. Spårlöpor av skogsharen, avtryck av baktassarna bredvid varandra och spår av framtassarna på ett led bakom dessa påträffas titt som tätt i vårddrivorna på en skidtur. Skogsharen är ett av de däggdjursvilt som förekommer i största utsträckning i Finland. Under de senaste decennierna har de största harbestånden, och bytena, funnits i Norra Savolax. Förekomsten har varit minst i Kajanaland och Lappland, där hartätheten är hälften lägre än i Norra Savolax.

Livsmiljö

Levnadsområdena, habitaten, är delvis överlappande för enskilda harar och deras storlek och de viktigaste delarna, det vill säga kärnområdena, varierar enligt årstid. På vintern använder haren aktivt ett levnadsområde på några hundra hektar, mot slutet av sommaren är området en aning mindre. Orsaken till variationen i storleken på levnadsområdet är sannolikt variationen i näringsresurserna enligt årstid, hararnas interna konkurrens om levnadsområden och brunsten som börjar i februari-mars, vilken får hararna att leta efter förökningspartners från större områden. Särdrag i miljön, såsom förekomsten av vattendrag, vägar och åkrar i landskapet, påverkar levnadsområdets gränser och form. Hararna kan i viss mån dra sig för att gå över sådana platser i terrängen, bland annat på grund av rovdjursfaran, men i närheten av åkrar spelar också eventuell förekomst av fältharar en roll. I många områden där fältharen påträffas, har den småväxte skogsharen tvingats dra sig undan till mer skogiga områden.

Levnadsvanor och näring

Skogsharens organ har anpassat sig till att dra nytta av de många former av näring som är tillgänglig under de olika årstiderna. Haren väljer sin näring noggrant med sitt luktsinne. Gräs och hö som finns på frodiga marker i många unga skogar, såsom klöver och vicker, är populära näringsväxter på våren och sommaren. På hösten, och i mån av möjlighet också på vintern, väljer haren gärna risväxter, bland annat blåbär, som näring. När snön täckt risväxterna, äter haren skott, knoppar och bark från videväxter och aspträd och i viss omfattning också björkskott. Den mångsidiga näringen tillfredsställer behoven och förbättrar smältningen, eftersom mångsidigheten minimerar samverkan av kemiska föreningar, så kallade sekundära skadliga ämnen, som näringsväxterna använder för att försvara sig. Ett angenämt landskap för haren innehåller stora mängder av den önskade maten, men också tillräckligt med skydd mot rovdjur och dåligt väder. Dessa krav uppfylls framför allt på mineraljordarna i södra Finland, där det växer relativt mycket unga bland- och lövskogar. Haren undviker dock landskap där det finns många öppna kärr eller torvmarksskog, särskilt om beståndet är litet.

Bra hörsel och bra luktsinne hjälper haren att skydda sig mot rovdjur. Med dessa sinnen upptäcker haren ett rovdjur som närmar sig redan på långt håll. Haren försöker gömma sig fram till sista stund med sin skyddsfärg, men om den upptäcks, så smiter den snabbt iväg med sina långa ben. Haren försöker också vilseleda en förföljare genom att röra sig på natten, gömma sig om den är jagad och med avledningsmanövrar, såsom att ta långa sidoskutt och röra sig fram och tillbaka i sitt eget spår.

Fortplantning

Harbeståndets reproduktionsvariation syns inte i antalet kullar eller ungar som honorna producerar: 60 procent av honorna får två kullar såväl under uppgångs- som nedgångsfaser, en femtedel av honorna till och med tre kullar. Cirka 5–7 ungar föds i snitt per år. Den första kullen under förökningsperioden, snökullen, är den minsta kullen, i snitt 2–3 ungar. I typfallet finns det fyra ungar i den följande kullen, sommarkullen, liksom i höstkullen i slutet av sommaren eller till och med på hösten. En dräktig hona föder ungar efter en dräktighetstid på cirka 46–52 dygn, efter vilket honan snabbt parar sig på nytt. Harungarna är väldigt utvecklade då de föds och de väger cirka 80–140 gram. Honorna besöker ungarna för att amma dem endast i två veckors tid. Sedan är ungarna färdiga att åka ut i världen. Den första sommaren och framför allt den första vintern är hård för unga harar och endast en femtedel av de individer som fötts klarar sig till nästa vår, som är den första förökningsperioden.

Jakt

Skogsharen och människan har en lång historia av samlevnad. Våra förfäder jagade hare redan för 4 000–6000 år sedan. Det långa och nära förhållandet till haren förklaras av dess centrala roll i finländska sagor och finska ordspråk och att den förekommer i såväl Kalevala som Kanteletar. Jotkin jänikseen tarinoissa liitetyt piirteet ovat aikojen saatossa tuoneet sille monenlaisia lempinimiä, kuten ristiturpa, vemmelsääri, loikkakoipi ja valko. Särdrag som ursprungligen hänförde sig till haren har fått en egen betydelse i det finska språket, såsom uttrycken “jänistää” (få kalla fötter) och “mennä pupu pöksyyn” (dra öronen åt sig).

Vid sidan om den kulturella och upplevelserelaterade betydelsen har haren också haft ett materiellt värde för människan från början av samlevnaden. Harbytet har haft betydelse framför allt för den egna ekonomin. Haren har också varit en handelsvara: till exempel år 1555 levererades 390 harskinn till den kungliga skinnkammaren, år 1566 cirka 2 000 skinn. Handel med hare blev mer allmänt på 1600- och 1700-talet och i slutet av 1800-talet fördes årligen cirka 200 000 harskinn från Finland till S:t Petersburg.

Många olika folkliga föreställningar har alltid funnits om haren och dess fångst. En stor del av dessa gäller förberedelserna inför fångsten och tajmningen av fångsten. Innan skjutvapen blev allmänna fångades hare med till exempel snaror. Enligt en folklig föreställning skulle antalet snaror vara udda i skogen och helst skulle de läggas ut på torsdag eller söndag under en månlös tid. Enligt en gammal folktro från Pihtipuhdas fick man den bästa jaktlyckan genom att trä på en kvinnokjol tre gånger med snaran runt halsen innan man lade ut fällorna.

Statistiken över bytet från de senaste 70 åren pekar på att bytesmängden vanligen omfattat 150 000–300 000 individer per år. Undantaget utgörs av tidsperioden mellan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, då den årliga bytesmängden först steg kraftigt och sedan sjönk. Under de senaste åren har bytesmängden varit 50 000–60 000 individer per år. Detta är lite jämfört med att bytesmängden var nästan en miljon individer per år under toppåren av tidsserien. Det är intressant att toppåren för harbestånden och -bytet inföll under samma tidsperioder som för älgen. Detta visar att arterna ställer liknande krav på livsmiljön.

Förutom värdet på bytet anser många harjägare att de olika jaktrelaterade upplevelserna är viktigare. Cirka en tredjedel av de 210 000 harjägarna i vårt land bedömde att bytet inte alls hade någon ekonomisk betydelse, utan att värdet på harjakten utgjordes av andra omständigheter. Dessa kan vara till exempel naturupplevelser och de sociala värden som uppkommer då jägare samverkar med hundar. Harjägarna är aktiva jämfört med andra jägare. De tillbringar mer tid i skogen och får också annat vilt som byte förutom haren. Tröskeln att gå till skogen är låg då varannan harjägare har en jaktmark på ett kortare avstånd än 10 kilometer från hemmet. Cirka varannan harjägare har en hund, i de flesta fall åtminstone en stövare. Det faktum att finska stövaren är en av de populäraste hundraserna i Finland visar att utbredningen av harjakt och användning av hundar bland jägare är stor.

Regleringen av harjakt i Finland

Utbredningen av harjakt och den ringa ekonomiska betydelsen som handelsvara jämfört med många andra pälsdjur förklarar åtminstone delvis att det inte ansågs nödvändigt att begränsa jakten av skogshare, inte ens under tillväxtperioderna före 1800-talet. Den första bestämmelsen om jakttiden för hare i Finland utfärdades 1865 då perioden mellan 15:e november och 10:e augusti utlystes till fredningstid genom förordning av Tsaren av Ryssland. Med förordningen från 1898 förlängdes fredningstiden på så sätt att jaktperioden började i början av september och fortsatte till slutet av februari under följande år. Samtidigt som jakttiderna för övriga viltdjur har varierat kraftigt under 1900-talet har denna tidsintervall lämnat kvar som den tillåtna perioden för att jaga hare fram till 2000-talet.

Under det senaste århundradet har man försökt vårda harbeståndet på många sätt. Vårdformerna har varit relativt lika för harar och hönsfåglar och fokusområdena för dessa har varit olika under olika tidsperioder. Det ansågs att den viktigaste vårdmetoden av hare och andra arter som räknades som “nyttigvilt” i början av 1900-talet var effektiv jakt av de rovdjur som jagade dessa arter. Genom effektiv rovdjursjakt strävade man efter att minska dödligheten på grund av rovdjur och på så sätt förbättra harbeståndets storlek och reproduktivitet. Parallellt underströks vikten av att bekämpa tjuvjakt, iaktta jakttiderna och att utöva bra hund- och kattdisciplin.

Också i vården av harbeståndet underströks betydelsen av jakt, eftersom man redan under 1920- och 1930-talet lade märke till att sjukdomar minskade harbeståndet, varför det ansågs att en effektiv jakt kunde skydda täta harbestånd mot sjukdomar. Framför allt i början av 1930-talet började man i vården av harbeståndet understryka betydelsen av att vårda livsmiljöerna för att trygga tillgången till näring för haren och skydda den mot rovdjur Det underströks särskilt att underväxterna i plantbestånden och unga skogar ska bevaras då det är möjligt. Samtidigt började man också utfodra vilt på vintern, framför allt genom att hugga ned asp. Redan i detta skede upptäcktes det att haren gärna äter asptoppskvistar och -bark som näring. Utfodringen av harar, framför allt med hö, foderkål och raps och spannmål, blev mer allmänt i slutet av 1990-talet på många områden. Under de senaste decennierna har också salt serverats till hararna i större utsträckning.

Tulosta sivu

Riistakolmiot.fi