Rådjur (Capreolus capreolus)

Metsäkauris. Kuva: Antti Härkälä

Kännetecken

Rådjuret är litet för att vara ett hjortdjur. Ett fullvuxet djur väger mellan 20 och 30 kilo. På sommaren är rådjuret rödbrunt och gråbrunt på vintern. Rådjurets svans är endast en obetydlig stump inne i ett tredelat skinnveck och den har inte långa hår, vilket är typiskt för våra krondjur.  Rådjuret har en vit spegel på bakdelen. Spegelns form anger könet redan vid första ögonkastet – hos en hona hänger långa gulaktiga hår, det vill säga ett “förkläde”, nere vid den nedre kanten av spegeln. Hanens “pensel” syns endast under maglinjen i sidoprofil.

Förekomst

Rådjur fanns i Finland på 1700-talet, men sedan utrotades arten. Under 1900-talet försökte rådjuret sprida sig tillbaka till Finland från öst via Karelska näset och från väst runt Bottenviken. De östliga spridningsförsöken gav inte upphov till ett permanent bestånd. Däremot lyckades de rådjur som kom från Sverige till en början bilda små permanenta bestånd i floddalarna. Förhållandena var inte gynnsamma för rådjuret, som inte egentligen lyckades breda ut sig i sydlig riktning. Inplanteringen på Åland och senare i Egentliga Finland och Nyland var äntligen framgångsrika. Därefter började beståndet öka och sprida sig i nordlig riktning. I Norra Finland måste rådjuret noggrant välja sitt levnadsområde och i höjd med Uleåborg förekommer rådjuret endast vid flodmynningar.

Levnadsvanor och näring

Den mest populära livsmiljön utgörs av skogskanter vid odlingsområden. Vad gäller näring är rådjuret det mest kräsna av våra hjortdjur, det äter helst bara mjuka växtdelar. Den största delikatessen för rådjuret är mjölke, älggräs, smörblomma, kabbleka och till och med svamp. På vintern utgörs den viktigaste näringen av busk- och trädskott, men rådjuret gräver också fram mjukare näring under snödrivorna så länge snötäcket är tillräckligt tunt. Främst blåbärsris, lingon, ljung, lavar och skägglavar är stora delikatesser. Rådjuret använder sällan barrträd som näring och då endast tunna kvistar.  På vintern söker sig rådjuret gärna till grova skogar, där det tunna snötäcket gör att det är lättare att röra sig och skaffa näring.  Såväl rådjuret som vitsvanshjorten har en näringsstrategi som liknar älgens strategi. Det som är avvikande för dovhjorten och kronhjorten, vilka hör till det stora rensläktet, är att de inte klarar sig på torra stjälkar, vilket ovan nämnda djur och nötdjur gör. Det cellplasma i vätskeform som finns i växtcellerna är viktig för alla tre arter för att klara den mineral- och proteinbrist som orsakas av vintern.

Levnadssätt

Rådjuret är ett revirdjur och dess revirbeteende är kraftigast från april till slutet av brunstperioden, som infaller kring september.  Rådjuret märker reviret genom att gräva små gropar i marken och genom att gnida luktkörtlarna mot träd och buskar. Med reviret försöker rådjuret trygga förökningsframgången och näringslagren. Honorna har inte lika noggrant avgränsade revir, utan de lever på så kallade hemområden, som delvis kan vara överlappande. På vintern kan rådjuren flocka sig vid bra matplatser. Det är typiskt för rådjuret att vandra och därför kan det enkelt sprida sig till nya bosättningsområden. Unga avvanda kalvar kan röra sig upp till hundratals kilometer. I en ålder på cirka tre år har rådjuret hittat en lämplig livsmiljö, där det stannar. Därefter är rådjuren väldigt platstrogna.

Fortplantning

Rådjuret blir könsmoget i ett års ålder. Brunsttiden är i juli-augusti. Rådjuret har fördröjd fosterutveckling: äggcellen fäster sig i livmoderväggen först efter fem månader, kring årsskiftet, och börjar då utvecklas. Honan föder i månadsskiftet maj-juni och en rådjurshona som är i bra skick kan föda till och med trillingar. Nyfödda kalvar är prickiga och hålls cirka en månad vid sin skyddsplats, där moderdjuret matar dem cirka 3–7 gånger per dag. Honan driver ut kalvarna vid ett års ålder, precis före nästa kalvning.

Jakt

Rådjur har flyttats till Finland från Ryssland, från Karelen till Tyko i Egentliga Finland. Beståndet från Nuuskakaira i Torneå flyttades också till samma landskap.

Vid jakt av rådjur används en stövare, vars mankhöjd får vara högst 28 cm. Det är möjligt att spåra rådjur ensam med en hund, men ofta sker jakten i lag, liksom fallet är med älg. Det är tillåtet att använda hund först från och med slutet av september. Tidigare på hösten lämnar honan sina kalvar om den jagas av ett hunddrev och låter sig själv jagas. Därför är det möjligt att en hona skjuts ensam av misstag, även om kalvarna finns i närheten. Smygjakt, som är allmänt i Kontinentaleuropa, har blivit föremål för allt mer intresse också i Finland.

Tjäder

Kännetecken

Tjädern har en särskild ställning bland våra fåglar. Den är våra vildmarkers stolthet och symbolen för våra momarker och samtidigt vår största skogshönsfågel. En tjädertupp väger cirka fyra kilo, medan en tjäderhona väger cirka två kilo. Följaktligen är en tjädertupp dubbelt tyngre än en hona. En tjädertupp svart-, brun- och gråspräcklig. I armhålan finns en vit fläck och den har ett rött svullet ögonbryn.  Tjäderhönan och orrhönan liknar varandra mycket. Det tydligaste kännetecknet för en tjäderhona är dess stjärt med en rund spets. Tjäderhönans allmänna färg är grå- och ljusspräcklig. Bröstet är rostrött och det kan finnas vita prickar på ryggen. Tjädertuppen flyger iväg med buller och brak och kapar kvistar på tätbevuxna platser. Också den bruna tjäderhonan flyger iväg med ett dån.

Förekomst

Tjädern finns i hela landet ända upp till tallgränsen. Under de senaste 40 åren har tjäderbeståndet rasat kraftigt, i Södra Finland lokalt upp till 80 procent. Orsaken till detta är i stor utsträckning fragmenteringen av livsmiljön och människans åtgärder; dränering, skogsbilvägar, trafik et cetera.

Tidigare har en cykel på 6–7 år observerats i tjäderbeståndet. Denna har dock så gott som helt och hållet försvunnit under de senaste åren. Numera observeras mest enskilda fåglar, inte flockar, vilket var fallet tidigare.

Livsmiljö

Tjäderns habitat kan vara upp till flera hundra hektar stora. Vad gäller landskapet har tjädern väldigt olika krav på livsmiljön under årscykelns olika faser. Det får inte finnas för stora öppningar, såsom vattendrag. En grundläggande förutsättning för att bevara tjäderbeståndets livskraft är ett fungerande spelplatsnätverk. Idag är skogarna för fragmenterade och det finns enbart några tjädertuppar på spelplatserna. Dagreviren för tuppar som har revir på spelplatserna sträcker sig upp till en kilometer från den egentliga spelplatsen. Det är viktigt att det inte finns stora öppningar på spelområdena och att underväxtgranar inte röjs i onödan. Det ska finnas skogar i så naturligt tillstånd som möjligt i spelmiljön.

Levnadssätt

På vintern lever tjädern nästan helt och hållet på tallbarrsdiet. Honorna trivs i unga och täta tallskogar, medan tupparna finner sig väl tillrätta i stora tallar på momarker eller i myrtallar. De mest gynnsamma näringsträden är träd som skadats av skogbränder eller av blixten eller långsamt växande tallar på tallmyrar. På sommaren är näringen mångsidigare och tillgången till tidig grönska, särskilt tuvull, är viktig. På sensommaren duger olika bär bra; blåbär, hjortron, odon, kråkbär et cetera. Tjädern har anpassat sig till stränga vintrar utomordentligt bra. Den gräver sig ner i snögropar för att skydda sig från köld och rovdjur. I allmänhet är en mild vinter sämre än en traditionell vinter med tjockt snötäcke och minusgrader för tjädern. I slutet av vintern börjar tupparna samlas i närheten av spelplatserna. Honorna förflyttar sig till dessa områden först på våren, under den egentliga speltiden. Efter speltiden är dödligheten bland tjädertuppar som högst. Spelet har krävt mycket energi och därtill har den pågående ruggningen försämrat flygförmågan.

Häckning

Tjädern spelar i stora grupper.  Spelet kulminerar kring valborg. Honan väljer sin partner genom att noggrant pröva och jämföra hanarna. Enbart ett fåtal tuppar får para sig. En topptupp vaktar sina hönor och kan strida häftigt på spelplatsen.  Honornas reden kan finnas var som helst i skogen.  Tjädern lägger i snitt 7 ägg i en skyddad bofördjupning. Att boet förstörs, till exempel av skogsvård eller rovdjur, är ett stort problem för tjädern.

Jakt

Tjädern är ett viktigt och eftertraktat byte. Lämmar, fällor och snaror som användes tidigare förbjöds i jakten av tjäder och orre 1934 och i norra delarna av Finland 1962. På senare tider har tjädern jagats främst med hönshundar. Det genomsnittliga tjäderbestånd som kan jagas omfattare endast 750 000 fåglar. Idag uppgår tjäderbytet till cirka 35 000 individer per år. Jakten borde inrikta sig på unga individer. Gamla tjädertuppar är viktiga för spelframgången och förökningsvärdet hos gamla honor är till och med fyra gånger högre än hos unga individer. Under dåliga tjäderår begränsas jakttiden eller så fredas arten helt och hållet.

Skriva ut

Riistakolmiot.fi