Ekorre (Sciurus vulgaris)

Kuva: Pentti Sormunen / Vastavalo

Kännetecken

Ekorrens vikt varierar från 200 gram till ett halvt kilo. Också stora hanar klättrar skickligt i trädtopparna, ända ut på de allra svagaste kvistarna. Ekorren är rödbrun på sommaren och grå på vintern. Den yviga svansen och magen är alltid av samma färg Ekorrens bakre extremiteter är avsevärt starkare än de främre extremiteterna.  Ekorren använder de bakre extremiteterna för att röra sig mer än de främre extremiteterna, vars viktigaste uppgift är att behandla näring, såsom olika frön, kottar och nötter.

Förekomst

Ekorren är vanlig och talrik i nästan hela landet. Ekorren är dock ett barrskogsdjur och förekommer inte i de norra fjällområdena. Variationen i ekorrförekomsten följer granens fröskörd relativt noggrant. Under bra kottår växer ekorrbeståndet explosivt. Den senaste toppen vad gäller förekomst av ekorre inträffade 1990, då det fanns ett väldigt stort antal ekorrar i landet. Efter detta rådde det brist på näring, vilket satte ekorrarna i rörelse. Vid utvandring är djurens dödlighet stor och endast ett fåtal överlever till nästa år. I söder syns ekorrens utvandring som ökad trafikdöd från och med sensommaren. Skillnaden mellan topp- och bottenår för ekorrbeståndet kan som högst vara tiofaldigt.

Livsmiljö

Ekorren har ofta tillgång till flera bon samtidigt. I allmänhet fungerar tall eller gran, sällan ett lövträd, som boträd för ekorren. Ekorren kan också bygga sitt bo i skatbon eller i hål i gårdsbyggnader. Boet finns vanligen på solsidan av trädet. Ekorren försöker samla mjukt material till sitt bo, men idag råder det brist på sådant material. Det finns allt mindre skägglavar och tagglavar och ekorren letar till och med efter isoleringsmaterial för byggnader som mjukt material På många platser har ekorren blivit tam och den påträffas i allt större utsträckning i stadsmiljöer.

Levnadsvanor och näring

Ekorren lever i huvudsak ensam. Ekorren försvarar omgivningen kring sitt övernattningsbo och näringsplatsen mot andra djur av samma art. Ett par kan värma sig i samma bo under vintern. Honan jagar bort hanen då ungarna fortfarande är små, men då ungarna är tillräckligt stora kan familjen återförena sig. Grankottar är ekorrens viktigaste näring, men därtill letar ekorren också efter bär, svamp och gröna växtdelar från marken. Nötter och ekollon duger bra för ekorren och på hösten lagrar ekorren dem på marken för vintern. På vintern gräver ekorren tunnlar genom snödrivorna till marken. Den lagrar ofta svampar i trädens kvistklykor. Under dåliga kottår äter ekorren granknoppar. Ekorren kan ses äta småfåglars ägg eller ungar.  Ekorren är mest aktiv på morgonen.

Fortplantning

En ekorre kan bli könsmogen redan under den första sommaren. Ekorrens brunsttid är i mars och dräktighetstiden varar i cirka en månad. Under ett bra kottår kan ekorrungarna födas redan i april, annars först i maj. I allmänhet föds 2–5 ungar och honan sköter dem själv. Till en början saknar ungarna hår och de kravlar ut de första gångerna först vid 40 dagars ålder. En ekorrhona kan föda upp till tre kullar per sommar. Dödligheten bland ungarna är stor hos ekorren.

Jakt

Ekorren har haft en viktig roll i den finländska jaktkulturen. En gång i tiden var ekorren det viktigaste viltet och dess päls var den viktigaste handels- och exportvaran och pälsen har också använts som betalningsmedel. Ekorren har dock inte alltid uppskattats: under 1800-talet betalades till och med en ersättning för att döda ekorrar. Ekorrarna anklagades för att döda fåglar och förstöra skogarna. Efter det första världskriget ökade efterfrågan på pälsar och under den livligaste tiden utgjordes bytet av till och med 2,5 miljoner individer. I och med att djurbeståndet rasade fredades arten 1929. Idag jagas ekorre i liten utsträckning, cirka 2 000–6 000 individer fälls per år. Det är tillåtet att jaga ekorre endast i december-januari.

 

Rapphöna

För drygt 50 år sedan fanns rapphönan i hela landet inklusive Södra Lappland, men sedan minskade beståndet och förekomstområdet krympte till att omfatta västkusten, Östra Nyland och Kymmenedalen. Under de senaste 20 åren har förekomsten inne i utbredningsområdet ökat och området har också utvidgats. Idag kan 15 000–20 000 rapphönepar häcka i Finland, men beståndet varierar kraftigt från år till år. Rapphönan tillbringar största delen av året i flockar. Flockarna splittras i mars-april, då paren förflyttar sig till egna revir. Rapphönan lägger ägg sent, först i slutet av maj eller i början av juni. Rapphöna kan jagas 10.9–31.10 i landskapen Österbotten, Södra Österbotten, Mellersta Österbotten och Norra Österbotten. I övriga delar av landet är det tillåtet att jaga med en jaktlicens enligt jaktlagen, vilken beviljats av Finland Viltcentral. Även på områden där det är tillåtet att jaga rapphöna har den fredats utifrån beslut av många viltvårdsföreningar.

Kännetecken

Rapphönan är en robust hönsfågel med rund kropp och relativt litet huvud. Rapphönans huvud är orangeaktigt och ryggsidan är brunspräcklig. Brunaktiga strimmor på sidorna. Hanen har en mörk hästskoformad figur på magen, hos honan är figuren svagare eller så saknas den helt och hållet. Magen år gråaktig. Stjärten har rödbruna kanter. Rapphönan väger 350–450 gram.

Förekomst

För drygt 50 år sedan fanns rapphönan i hela landet inklusive Södra Lappland, men sedan minskade beståndet och förekomstområdet krympte till att omfatta västkusten, Östra Nyland och Kymmenedalen. Under de senaste 20 åren har beståndet fördubblats från bottennoteringen och förekomsten inom utbredningsområdet har ökat och området har i viss mån utvidgats från kanterna mot de inre delarna av landet. När beståndet var som minst uppskattades det att antalet par uppgick till 8 000 och arten klassificerades som utrotningshotad. Idag kan 15 000–20 000 rapphönepar häcka i Finland, men beståndet varierar kraftigt från år till år.

Det finns många orsaker till att beståndet minskat, men alla har en koppling till förändringen av jordbruket, såväl till effektiviseringen av produktionen som till markanvändningen, men också till att produktionen blivit mer ensidig. Till följd av förändringarna minskade tillgången till näring för ungarna, vilket ledde till att produktionen av ungar försämrades. De blev också svårare att hitta näring på vintern. Det har tvistats mycket om rovdjurens betydelse, men samtidigt som rapphönan minskade, minskade också kråkan, duvhöken och sparvhöken. Det är dock möjligt att rovdjuren tar en avsevärd del av vinterflockens individer, men det har inte visats att de skulle minska beståndet på stora områden.

Det ökade beståndet under den senaste tiden är en följd av att livsmiljöerna förbättrats. I jordbruksmiljön har ungefär 10 procent av åkerarealen varit föremål för trädning (erbjuder häckningsskydd och näring), dikesrenarna har blivit bredare (erbjuder häckningsskydd och näring för ungarna), ogräsväxterna har ökat (ungarna äter ryggradslösa djur på ogräsväxter och de vuxna ogräsfrön), en större del av åkrarna bearbetas inte på vintern (fler frön och grön näring på markytan) och rapphönan har fått tillgång till näring på utfodringsplatserna för gårdsplansfåglar och utfodringsplatserna för vilt i jordbruksmiljön. Också de varmare vintrarna till följd av klimatförändringen har gynnat rapphönan. Under årtiondens lopp har rapphönor också inplanterats, men inplanteringen har inte ökat häckningsbeståndet, eftersom det inplanterade beståndet är av centraleuropeiskt ursprung och det har inte anpassat sig till finländska förhållanden.

Levnadssätt

Rapphönan tillbringar största delen av året i flockar. Flockarna splittras i mars-april, då paren förflyttar sig till egna revir. Reviren kan finnas upp till flera kilometer från övervintringsstället (det längsta konstaterade avståndet är 15 km).

Häckning

Rapphönan lägger ägg sent, först i slutet av maj eller i början av juni, då växtligheten utvecklats i den mån att den skyddar rapphönans bo, som annars är öppet placerat. För att ersätta ett förstört bo kan honan lägga nya ägg till och med i början av juli. Antalet ägg uppgår i genomsnitt till 17–18, som högst till och med 26. Ungarna kläcks i slutet av juni eller i början av juli. Bägge föräldrar vägleder sina ungar, som från första början själva letar efter sin näring. Ungarna kan flyga lite redan i en ålder på 1,5 veckor och relativt bra i en ålder två 2 veckor. De uppnår sin vuxenvikt vid tre månaders ålder.

Jakt

Rapphöna kan jagas 10.9–31.10 i landskapen Österbotten, Södra Österbotten, Mellersta Österbotten och Norra Österbotten. I övriga delar av landet är det tillåtet att jaga med en jaktlicens enligt jaktlagen, vilken beviljats av Finland Viltcentral. Även på många tillåtna områden är rapphönan fredad utifrån ett beslut av viltvårdsföreningen. Det årliga bytet av rapphönor, som till största del härrör från Österbotten och Kust-Österbotten, varierar numera mellan endast 1 000 till 2 000 individer, under de senaste åren mer och under toppåren 2009 och 2010 till och med 5 000–6 000 individer. Rapphönan jagas med stående hönshundar.

Kuvagalleria

Tulosta sivu

Riistakolmiot.fi