Dalripa (Lagopus lagopus)

Riekko. Kuva: Pekka Hyvärinen

Kännetecken

Dalripan är en hönsfågel som är lätt att känna igen och upptäcka. Den förekommer främst i Östra Finland och Norra Finland samt längs med Suomenselkä. Dalripans fjäderdräkt varierar enligt årstid. Därtill har hanen en viss speldräkt. Dalripan är helt vit på vintern och rödaktigt gul på sommaren.  Bägge köns sommardräkt är prickigt gulbrun med en rödaktig kam ovanför ögat. På våren då färgen ändras är tuppens huvud, bröst och hals rödbruna. Kantdelarna av dalripans stjärt är svarta året runt och vingpennorna är vita. En dalripa som flyger upp är att lätta att känna igen utifrån de vita vingarna. Dalripan flyger iväg högljutt och skrattar ofta samtidigt: ”kä-kä-hä-hä-hä”. Dalripan väger cirka ett halvt kilo.

Förekomst

Dalripan förekommer cirkumpolärt, det vill säga främst kring polcirkeln. På 1800-talet var dalripan vanligare också i Södra Finland. Det har ansetts att orsaken till att bestånden i söder minskat är att klimatet blivit varmare och att kärren torrlagts och därtill att vintrarna var snöfattiga på 1930-talet. Den huvudsakliga orsaken är förmodligen dock de miljöförändringar som beror på jord- och skogsbruket. Antalet dalripor kan variera kraftigt under olika år, men det genomsnittliga beståndet ser ut att vara knappt 100 000 par. Beståndsvariationsintervallet är 3–4 år i Norra Lappland och 6–7 år i södern.  Jämfört med andra skogshönsfåglar är variationen i dalripebeståndet klart mer bundet till variationen i produktionen av ungar.

Livsmiljö

Dalripan väljer sin livsmiljö i stor utsträckning utifrån näringsmängden. I Lappland påträffas dalripan i huvudsak i fjällbjörkskogar och fjällbarrskogar, medan dalriporna föredrar kärrkanter, tallmyrar, vattendragsmynningar, plantbestånd och hyggen. Det typiska för dalripans livsmiljö är en viss öppenhet. “Skogsdalripans” livsmiljö avviker egentligen inte från övriga hönsfåglars livsmiljö. Dalripan har anpassat sig utomordentligt bra till vinterförhållandena och inte ens på vintern stiger den ofta upp i träd. Vintermiljöerna är belägna vid stränder, tallmyrkanter, unga öppningar och kantbuskage. På vintern består dalripans näring av björk, videväxter och risväxter, om sådana påträffas under snön.

Levnadssätt

Dalriporna samlar sig till flockar på hösten. På våren spricker flockarna och hanarna letar efter ett eget revir. Gamla par kan vara väldigt platstrogna. I fjällen är det möjligt att dalripan rör sig långa sträckor för att hitta näring.

Häckning

En dalripetupp försvarar sitt spelrevir kraftigt på våren, särskilt i gryningen och på kvällen. På dagen kan dalriporna besöka varandras områden för att äta. Honan lägger ett tiotal ägg i maj. Genast efter kläckningen slutar tupparna försvara reviret och ansluter sig till kullen. Ungarna tycker om insektrika växttäckta fläckar. Under en kall våt sommar kan dessa vara till och med en risk för ungarna; växtligheten väter lätt ungarna. Dalripan tål köld bättre än fukt.

Jakt

Jakt av dalripa med fällor har flera hundra år gamla anor och jakten har haft avsevärd betydelse för hushållen. Dalripebeståndet minskas i högre grad med jakt än det övriga hönsfågelbeståndet. Den årliga bytesmängden har de senaste åren varierat mellan 30 000 och 120 000 individer. Det uppskattas att cirka 15–20 procent av höstbeståndet jagas. Dalripan klarar av en sådan jaktomfattning eftersom dess reproduktivitet är hög.

Skriva ut

Riistakolmiot.fi