Fälthare (Lepus europaeus)

Kuva: Plugi

Kännetecken

Fältharen har långa öron, som når nosens ända då de är framåtvända. Också de gula pupillerna är karakteristiska för fältharen. Fältharen byter inte till en lika tydlig skyddspäls som skogsharen på vintern. Fältharen är alltså gråbrun på ryggsidan såväl på sommaren som på vintern, däremot är magsidan ljus. Fältharen har inte någon snösko, som är typisk för skogsharen. Fältharen är större än skogsharen: längden är 55–70 cm och vikten är 2–8 kg.

Förekomst

Fältharen var en av de nya arterna som kom från sydost på 1800-talet och på ett halvt århundrade erövrade den sitt nuvarande utbredningsområde, som utgörs av ett bälte som sträcker sig från Tornedalen till Norra Karelen. Under utbredningen från 1870-talet fram till Finlands självständighet idkades ett väldigt mjölkboskapsdominerat jordbruk i Finland och ända fram till 1960-talet var kreatursskötseln så pass livskraftig att det fanns rikligt med gräsmarker som födomiljö för fältharen. De snörika vintrarna begränsade dock beståndets tillväxt ända fram till 1970-talet.

Under de senaste decennierna har trädningen av åkrar kompenserat den minskade vallodlingen och samtidigt har de mildare vintrarna uppenbarligen gynnat fältharen. Det finns dock inte tillförlitlig information om beståndsutvecklingen under åren efter kriget fram till det att Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet inledde den uppföljning som grundar sig på inventering av snöspår. Utifrån denna uppföljning kan inte någon trend i beståndsutvecklingen urskiljas under de två senaste decennierna.

Det finns inte heller tillförlitlig information om beståndsstorleken, eftersom inventeringen av vinterspår endast ger information om förändringar i förekomsten från ett år till ett annat. Bytestatistiken ger en grov bild av förändringarna i förekomsten, även om bytesmängden, vid sidan om förekomsten, påverkas av intresset för fälthare som jaktobjekt. Under 1960-talet uppgick det årliga bytet till under 20 000 individer, under 1970-talet ökade bytet årligen kraftigt till över 120 000 år 1980 och sjönk lika kraftigt till bottennoteringen 1987, vilken på nytt var under 20 000 individer. Därefter ökade bytet på så sätt att det sedan medlet av 1990-talet uppgått till 60 000–75 000 individer, med undantag för några bättre år. Fältharen förekommer mest i de åkerdominerade delarna av Finland.

Livsmiljö

Fältharen är ett däggdjur som lever i jordbruksmiljöer och småhusdominerade stads- och byområden. Fältharen syns bäst på åkrarna tidigt på våren innan växtligheten blivit hög. I april-maj och ännu i juni tillbringar fältharen sin tid på åkrarna ensamma eller i små flockar. Där kan man också se “tåg”, där en brunstig hona låter flera hanar springa i rad för att testa deras kondition innan hon väljer vem hon ska para sig med.

Levnadsvanor och näring

Nära mänskliga bosättningar söker fältharen efter näring från gårdar, trädgårdar och parker, medan den lever på åkrar i jordbruksmiljöer. Framför allt på vintern, då den rör sig i mörkret, tillbringar den dagen i skogens skydd upp till 10 meter från åkerkanten. Även om fältharen inte är ett skogsdjur, så kan den utan problem korsa flera hundra meter långa skogsbälten för att förflytta sig från ett åkerområde till ett annat. Fältharen äter helst växter med örtstammar. När snötäcket blir så djupt att det är mödosamt att gräva fram näring under täcket, börjar fältharen äta skott och bark från lövträd och buskar.

Fortplantning

Fältharen förökar sig effektivt. Den förökar sig tre, ibland fyra gånger per år. En hona föder vanligen sammanlagt 7–10 ungar. I Sverige har det konstaterats att dödligheten under det första levnadsåret är 70–80 procent. Dödligheten bland äldre fältharar ligger i snitt på 50 procent. Moderdjuret lämnar sina ungar en åt gången vid gömställen, dit hon återvänder för att föda dem några gånger per dygn.

Jakt

Fälthare jagas på grund av köttet med en hund eller en drevkedja samt genom att spåra eller lurpassa på den. Mätt enligt bytesvärdet har den stigit till en av våra fem viktigaste viltarter under den senaste tiden. Fältharbestånden kan stärkas genom att ordna vinterutfodring, trygga variationen i åkerlandskapet, låta åkrarna gå i träda, inrätta mångfaldsleder som erbjuder grön näring samt genom att inrätta viltåkrar.

 

 

Skriva ut

Riistakolmiot.fi