Ringduva (Columba palumbus)

Sepelkyyhky. Kuva: Petri Timonen

Kännetecken

Ringduvan är vackert blågrå på ryggsidan och rödaktigt grå på magsidan. Det karakteristiska för ringduvan är de breda och ljusa vingbanden som bildas av de stora täckarna på armpennorna och det ljusa tvärbandet på mitten av stjärten, som syns i flykten. Vuxna fåglar har också en vit ring som syns tydligt på halsen. Unga individer har inte en sådan ring.

Ringduvan är den klart största av våra duvor, en tredjedel större än skogsduvan eller tamduvan. Den fredade skogsduvan, som delvis lever i samma flockar, kan avskiljas från ringduvan utifrån den mindre storleken, men också utifrån den mera robusta formen (vingarna, stjärten och halsen är relativt sett kortare) och bristen på vita figurer.

Förekomst

Ringduvan finns i hela Finland ända till norra gränsen av barrskogsbältet. Den norra gränsen följer noggrant den norra gränsen för spannmålsodling. Antalet ringduvor har ökat redan under en lång tid: det uppskattas att beståndet är dubbelt större jämfört med 1950-talet och 1,5 gånger större än under 1970-talet. Ringduvan är en av de fågelarter som gynnats av att jordbruket ändrats i en allt mer spannmålsdominerad riktning.

Livsmiljö

Ringduvan häckar vanligen i närheten av en åkerkant, men en del av paren kan häcka på ett avstånd på flera kilometer från en jordbruksmiljö. I Central- och Västeuropa har ringduvan häckat i stadsparker och -trädgårdar redan i flera årtionden, men i Finland blev ringduvan urban först på 1980-talet. Numera är ringduvan en vanlig stadsfågel och den häckar modigt på några meters avstånd från platser där människan rör sig. Största delen av beståndet häckar dock på landsbygden. Duvan bygger ett luftigt bo i skydd av träd. I typfallet finns boet i täta granar nära skogskanten. Också täta al- eller häggsnår är populära. Ringduvan löper stor risk att drabbas av boförstörelse.

Levnadsvanor och näring

Ringduvan är en flyttfågel, som anländer bland de första arterna redan i mars. Höstflytten kulminerar i början av oktober. Enskilda fåglar har setts i landet på vintern, men de milda vintrarna på 2000-talet har fått upp till flera tiotals individer att tillbringa vintern på Åland, i Hangö och i andra städer i de sydvästligaste delarna av Finland.

Spannmålskorn och ärtor är den huvudsakliga näringen för ringduvan. Duvan äter gärna också ekollon och klöverblad.

Häckning

Ringduvans häckningsperiod är lång. I de sydligaste delarna av Finland ruvar honorna redan i början av april, då vårflytten ännu pågår för fullt. De sista häckningarna pågår ännu i augusti, till och med i september, då jaktperioden varit i gång redan i flera veckor. Honan lägger bara två små och sköra ägg i boet. Hanen bär dock mer bomaterial till redet under ruvningen. När ungarna växer är boet dock redan stort och stadigt och det kan till och med vara svårt att skilja ett duvbo från ett övergivet ekorrbo högt upp i en gran. När ungarna flugit iväg kan honan lägga ägg en eller till och två gånger till i samma bo. Samma bo kan användas ännu nästa vår. Moderdjuret föder sina ungar med “duvmjölk”, som är halvsmält frönäring som utsöndras från dess kräva.

Jakt

Jaktperioden för ringduvor är 10.8–31.10. Detta är följaktligen problematiskt för häckningscykeln, eftersom en del av paren fortfarande har ungar att föda. Jaktbytet omfattar ett relativt stort antal individer som fortfarande häckar, vilket kan konstateras utifrån krävans aktivitet. Med tanke på häckningscykeln börjar jaktperioden med andra ord för tidigt. Häckande fåglar kan dock i viss mån undvikas genom att välja bytet från en flock och lämna enskilda fåglar i fred. I mån av möjlighet finns det dock ännu skäl att inrikta jakten på unga individer som fötts samma år.

Ringduvjakt har blivit allt mer populärt under de senaste femtio åren. Ringduvan jagas genom att jägaren gömmer sig och lurpassar på bytet, ofta med bilder som hjälp. Numera uppgår det årliga bytet till cirka 220 000 individer, då det ännu vid millennieskiftet var under 150 000 individer.

Tulosta sivu

Riistakolmiot.fi