Orre (Tetrao tetrix)

Teeri. Kuva: Marcus Wikman

Kännetecken

Det är lätt att känna igen en orrhane, det vill säga en orrtupp: den svarta fågeln har en lyrformad stjärt och vita vingband. Orrhonan är i huvudsak av samma färg som tuppen, men den är avsevärt mindre. Kännetecknet för en fågel som flyger iväg är dess stjärt: tuppens stjärt har en rund spets, medan orrhonans stjärt är en aning kluven. Därtill har orren ett vitt vingband. En orrtupp väger lite över ett kilo och en orrhöna lite under ett kilo. Det är dock sällan möjligt att känna igen en orre utifrån ljudet då den flyger upp.

Förekomst

Utifrån den hönsfågelinventering som samordnas av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet minskade orrbeståndet med cirka 70 procent från 1960-talet till 1990-talet. Variationen i beståndet från ett år till ett annat är kraftigt och fram till 1980-talet konstaterades ett cykliskt mönster på 6–7 år, som nu verkar ha försvunnit. Under de senaste 20 åren har orrbeståndet hållits på en stabil nivå, det har till och med ökat en aning under 2000-talet. Det finns dock avsevärt färre orrar nu än för 50 år sedan. Det har framförts att förändringarna i skogsstrukturen, bland annat att björkskog av ris-gräs-typ försvunnit, ligger bakom den långvariga recessionen, men också jakt kan vara en bidragande faktor. Enligt den senaste bedömningen av utrotningshotet ska ett öga hållas på orrbeståndet, som omfattar cirka 700 000 par i Finland.

De största orrtätheterna finns i Södra och Mellersta Finland ända upp till en linje i höjd med Uleåborg. Tätheterna minskar i nordlig riktning.

Livsmiljö

Orren är en art som lever i det eurasiska barrskogsbältet och som i Finland påträffas i hela landet, med undantag för Fjäll-Lappland. Arten påträffas såväl i barrskogar som i lövskogar, men det rikligaste beståndet finns i trädbeklädda kärr samt i unga, bräckliga skogar. Spelplatserna finns i typfallet på öppna kärr eller åkeröppningar. Arten häckar ofta på skogsbevuxna havsöar. Orren undviker stängda skogar. På vintern övernattar orren i skydd av trädens undre kvistar eller i snögropar.

Levnadssätt

På våren söker sig orren till bra födoplatser för att förbereda sig på häckningen. Honorna behöver högklassig näring för att få en livskraftig kulle. Också tuvullsskott duger bra som näring. Små ungar äter redan från en tidig ålder själva. Moderdjuret behöver bara vägleda dem till bra födoplatser. Till en början äter ungarna i huvudsak ryggradslösa djur, såsom fjärilar och stekellarver. I en ålder på 2–3 veckor blir näringen mer växtdominerad: blad, skott, frön och bär. Kullarna spricker i augusti-september. De unga tupparna lämnar kvar i tuppflocken vid närmaste spelplats och honorna sprider sig till övervintringsområdena. Honorna förblir trogna till sitt häckningsområde, olika års bon finns på ett kortare avstånd än 200 m från varandra. På vintern utgörs orrens huvudsakliga näring av björkhängen, men också tall, en och ris duger bra.

Häckning

Orren blir könsmogen i ett års ålder. Hanarna samlar sig till gemensamma spelplatser för att visa upp sig för honorna, som väljer en lämplig parningspartner åt sig. Parförhållandet håller endast under parningen. Orren är polygam, det vill säga att honan och framför allt hanen kan ha flera parningspartners. Spelplatsen finns på ett relativt stort ställe i en öppen terräng. Gamla tuppar har egna revir på spelplatsen. Unga tuppar håller sig till områdets kanter och deltar inte i spelet. Ju fler hanar det finns på området, desto fler honor attraherar det. Spelet kulminerar vanligen kring valborg. De flesta orrar parar sig endast en gång under sommaren, men om kullen misslyckas, kan honan para sig på nytt.  Boet kan finnas i väldigt olika terränger. Honan lägger 7–10 ägg och ruvar dem i cirka 26 dygn. I juli inleder en del av hanarna redan höstspelet, som är mest intensivt i september. Orrens utökningsframgång beror framför allt på hur ungarna klarar sig.

Jakt

Ännu under 1930-talet hade orrbeståndet toppår.  Den regelbundna uppskattningen av skogsfågelfåglar inleddes 1964 och fram till idag har orrbeståndet minskat med åtminstone hälften. Under 1990-talet försvann orrens naturliga cykliska mönster på 6–7 år. Orren är den mest jagade skogshönsfågeln. Det fattas årligen ett beslut om orrjakt. En uppskattning av beståndet görs utifrån triangelinventeringarna och ett beslut om eventuella begränsningar fattas före jaktperioden.

Skriva ut

Riistakolmiot.fi