Vitsvanshjort (Odocoileus virginianus)

Valkohäntäpeura. Kuva: Petri Timonen

Kännetecken

Vad gäller storleken placerar sig vitsvanshjorten tydligt i en egen storleksklass, mellan älgen och små hjortdjur, såsom dovhjorten och rådjuret. Hanen väger nästan 150 kg, medan honan väger under 100 kg. Hanen är kraftigt byggd och bredaxlad, men den rör sig ändå smidigt. Honan, som är mindre, är avsevärt slankare och den rör sig med lättare rörelser. På sommaren är hjorten rödbrun och gråbrun på vintern. Magen och insidorna av extremiteterna är ljusa. De vita fläckarna på hårbeklädnaden är viktiga för kommunikationen inom flocken. Struphuvudet, “haklappen” under hakan, den stora svarta delen på nosen och ögonen accentueras av vita kanter. Också innerdelarna av öronen, håren kring körteln vid klövarna och spegeln på bakdelen är ljusa.  Ovansidan av svansen är brungrå eller rödbrun och svansens kanthår bildar en stor ljus v-figur i hjortens bakre del.

Förekomst

Vitsvanshjorten inledde sitt liv i naturtillstånd i Finland 1938 i Vesilax. Till en början ökade beståndet långsamt och först på 1960-talet uppskattades det att beståndet omfattade 1 000 djur. Två årtionden senare fanns det över 40 000 hjortar. Beståndets tillväxt har sedermera begränsats genom att öka jakten.

Vitsvanshjortens kärnområde i Finland är fortfarande sydvästra Tavastland, där den lokala tätheten kan vara väldigt hög. Egentliga Finland och även Nyland är också områden med täta vitsvanshjortbestånd, men ju längre österut och norrut man går, desto mindre blir vitsvanshjortens förekomstfrekvens. Redan i höjd med Vasa är förekomsten sporadisk och den avtar snart helt och hållet. Det tjocka snötäcket hindrar vitsvanshjorten från att sprida sig längre norrut. Hjorten har vanligen olika sommar- och vinterbetesområden.

Levnadsvanor och näring

I typfallet övervintrar vitsvanshjorten i en granskog med mycket blåbär och lite snö. Vitsvanshjorten samlar reservfett på hösten, med vilket den kan klara sig 2–3 månader med dålig föda, till och med en duger som näring.  Stränga vintrar kan vara ödesdigra för framför allt kalvar som fötts sent och bockar som är utsvälta på grund av brunsten. Vinterutfodringsplatser är viktiga, särskilt för hjortar som lever vid gränserna för förekomstområdet.

Levnadssätt

Vitsvanshjorten lever i huvudsak ensam på sommaren. Den tillbringar vintern i flock. Vitsvanshjorten rör sig i regel på natten.  Hjorten kommunicerar med andra med svansställningen och svansrörelser. Om en hjort upptäcker något misstänkt, så lyfter den på svansen. Då fungerar den vita spegeln på bakdelen som en varningssignal som syns på långt håll.

Fortplantning

Vitsvanshjortens brunsttid är i november och den föder i typfallet 1–2 ungar i maj. Dräktighetstiden är 7 månader.  Hjorten blir könsmogen i 1,5 års ålder.

Jakt

Vitsvanshjorten är en importerad viltart. Den fördes med båt till Sydvästra Finland. Numera är vitsvanshjorten ett värdefullt viltdjur framför allt i Södra Finland.  Det största beståndet finns Egentliga Tavastlands, Egentliga Finlands, Satakunta och Nylands viltcentralsområden.  I vitsvanshjortjakten har man provat på metoder som inte används i älgjakten, till exempel att lurpassa på bytet.  Av tradition inriktas jakten på hanar och kalvar. Numera är målet att jämnt inrikta jakten på bägge kön, och hälften av bytet ska utgöras av kalvar. På så sätt snedvrids inte strukturen på beståndet. Jakten ska starta genast i början av jaktperioden för att trygga att ett tillräckligt antal honor fälls och för att minska krockrisken. Ett produktivt bestånd förutsätter en kalvandel på cirka 60–65 procent av det totala bytet. Idag lever cirka 25 000–30 000 vitsvanshjortar i Finland (vinterbestånd på 25 000–30 000 hjortar). Årligen föds cirka 20 000 kalvar. Årligen jagas också cirka 20 000 vitsvanshjortar.

 

Tulosta sivu

Riistakolmiot.fi