Vad är triangelinventering?

Historia

Uppföljningen av djurbestånden har långa anor i Finland, särskilt vad gäller fåglar. Den riksomfattande årliga uppföljningen av skogshönsfåglar började i början av 1960-talet. Ännu under slutet av 1980-talet hade man dålig kunskap om förekomsten och variationen i förekomsten av helt vanligt däggdjursvilt. Man försökte använda bytesstatistik för att beskriva förändringar i beståndet och sedan 1945 har man inom viltforskningen gjort en så kallad viltförfrågan, där cirka 500 observatörer runt om i Finland beskriver den relativa förekomsten av de vanligaste viltarterna i sina utflyktsområden och förändringen i förekomsten av beståndet jämfört med det föregående året. Därtill har vissa arter av däggdjursvilt inventerats.

Under 1980-talet strävade man efter att hitta en metod som skulle ge uppgifter om som så många viltsamhällen som möjligt med en enda inventering. Valet föll på inventeringar utifrån standardlinjer: i inventeringen på sensommaren höll man sig fortfarande till den metod som gick ut på att uppskatta hönsfågelkullarna och i inventeringen av snöspår av däggdjur tillämpades den metod som länge använts i Ryssland.

Vad är en vilttriangel?

Vilttrianglar är permanenta inventeringsrutter som skapats för att följa upp förekomsten av skogsvilt. En vilttriangel är en liksidig triangel, vars sida är 4 km lång. Följaktligen är den sammanlagda längden på inventeringslinjen 12 km. Trianglarna är de samma från år till, även om till exempel skogen gallras i området. Under sommarinventeringen ligger fokus på skogshönsfåglar och under sommaren inventeras däggdjursspår i snön.

Täckning

Vid planeringen av triangelinventeringen uppskattades det att cirka 1 200 vilttrianglar i hela landet skulle garantera ett tillräckligt representativt urval för att beskriva regionala och tidsmässiga förändringar i bestånden. Detta mål uppnåddes föredömligt under de första åren av uppföljningen. Under årens lopp har en del trianglar ödelagts och nya har inrättats. I inventeringsanvisningarna understryks dock vikten av permanenta trianglar, även om till exempel gallringsarbeten utförs på området. Skogsbruksarbeten är vardag i de finländska skogarna och de förändringar som de orsakar i viltbeståndet är “verkliga” och deras effekter på uppföljningsresultaten ska synas.

Det finns cirka 3 000 jaktföreningar i Finland. Varje ansvarsfull jaktförening borde upprätthålla en vilttriangel, antingen ensam eller tillsammans med en grannförening. En egen triangel garanterar också resultatrespons enligt förening. Varje viltvårdsförening kunde å sin sida se till att minst tre vilttrianglar följs upp på föreningens område. Viltvårdsföreningarna i landets norra delar är dock så stora att man måste kräva betydligt mer av dem. Minimimålen för trianglarna grundar sig på viltvårdsföreningarnas antal och landareal på så sätt att minimiantalet per viltvårdsförening är tre trianglar eller en triangel per 200 km² land i Södra Finland och per 300 km² land i Norra Finland. Relativt sett är arbetsbördan störst i Norra Finland, även om antalet trianglar enligt arealen är mindre där. Den lägre triangelfrekvensen i norr försämrar dock inte representativiteten för resultaten, eftersom terrängbilderna är stora och enhetliga i norr. De småskurna och småmönstrade terrängerna i de södra delarna av landet förutsätter större triangeltäthet för att uppnå en tillräcklig inventeringstillförlighet.

Tre viktiga mål

1. Att påtagligt förbättra jaktplaneringen, till exempel genom att ge rekommendationer om byteskvoter för skogshönsfåglar.
2. Att inhämta bättre kunskap om viltarternas krav på livsmiljön och effekterna av förändringar på livsmiljön.
3. Att samla uppföljningen av viltdjur till största del till samma uppföljning av förekomsten. Det är av största vikt att samla in uppgifter om olika arter från samma rutter, då man kan utreda till exempel inverkan av rovdjur på bytesdjurens bestånd.
Att känna till storleken på och variationen i viltdjursbestånden är en nödvändig förutsättning för bland annat hållbar planering av reduktionen av förekomsten genom jakt. Långa tidsserier gör det möjligt att förstå den naturliga årsvariationen i djurbestånden och upptäcka långtidsförändringar.

Användning av resultaten

Det unika vilttriangelmaterialet har bidragit till att lyfta den finländska vilt- och zoologiforskningen till den internationella toppen. Sammanslagningen av uppföljningsresultat med skogskunskap har öppnat för nya mångsidiga forskningsmöjligheter. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet drar nytta av dessa i samarbete med bland annat flera universitet och Skogsforskningsinstitutet.

När de vilttätheter som räknats utifrån trianglarna slås samman med bytesuppgifter från samma område, fås en uppskattning om det ömsesidiga förhållandet mellan viltresurser och jakt. Förhållandet beskriver jaktens ekologiska hållbarhet. Jakten är ekonomiskt hållbar när viltbeståndens mångfaldighet inte minskar.

En långtidsuppföljning av viltbeståndens täthet, könsfördelningen och antalet ungar ger goda möjligheter att forska kring variationer i beståndet. Det har visat sig att variationen i till exempel det finländska beståndet av skogshönsfåglar är periodisk. Särskilt i början av uppföljningen har topparna och vågdalarna för beståndsförekomsten följt varandra med 6–7 års mellanrum.

Vilttriangelmaterialet är nyttigt i forskningen kring växelverkan mellan rovdjur och deras bytesarter. Sådana artpar utgörs av till exempel räv och hare, mård och ekorre, lodjur och hare samt varg och älg. Materialet visar också hur rovdjuret beter sig om tillgången till den huvudsakliga bytesarten är liten.

Eftersom triangelmaterial insamlas från hela landet, kan man också reda ut lokala särdrag för rovet. Till exempel vitsvanshjorten och fältharen, som är viktig för många rovdjur, förekommer talrikt endast i Sydvästra Finland. Längre i norr har djursamhällena en annan struktur.
Jakt är också rov och jaktforskningen är ett viktigt delområde av forskningen kring rov, vilken inte ännu uppmärksammats tillräckligt. Forskningen kring jakt – såväl som ett biologiskt som ett socialt fenomen – kommer med säkerhet att öka under de närmaste åren.

Triangelobservationer som gjorts vid kända positioner kan antecknas på en karta som grundar sig på till exempel utredningar för skogsbruksändamål eller fjärranalys. På så sätt fås en bild av förhållandet mellan viltbestånden och deras livsmiljö, till exempel omfattningen på skyddet, näringen och rovdjur. Den omgivning som är viktig för att viltdjuren ska trivas sträcker sig vanligen över flera kilometer från observationsplatsen.

Vilttriangelinventering ger en bra möjlighet att följa upp viltarternas mångfald. Mångfalden mäts med ett index över viltrikedomen, som räknas utifrån 16 arter som ställer olika krav på ekologin och livsmiljön. Indexet är en “larmklocka”. Värdet är högt om skogsnaturen mår bra och jakten vilar på en hållbar grund. Att indexet sjunker är ett tecken på att allting inte står rätt till.

EU, jord- och skogsbruksministeriet och också jaktföreningarna behöver uppgifter som grundar sig på triangelinventeringarna. Uppgifterna kan också användas i miljöförvaltningen och planeringen av markanvändningen.

De årliga inventeringsresultaten påverkar bland annat de jakt- och finansieringsbeslut som gäller skogshönsfåglar. Byteskvoterna för jaktsällskapen eller viltvårdsföreningarna kan fastställas utifrån de uppgifter som fåtts från vilttrianglarna. De observerade långtidsförändringarna i viltbeståndet påverkar jaktpolitiken.